Nu tar jag nästa steg i min Internetnärvaro. Sedan ett tag så bedriver jag min verksamhet under namnet Letterman. Och således fortsätter jag nu bloggandet på letterman.se.

Hoppas du vill följa med!

I mars förra året skrev jag detta inlägg om slarviga snöröjare, som under den vintern mejat ner ett antal vägskyltar längs riksväg 70. Min teori var då att de var ovana vid den myckna snön och därför inte lyckats helt och fullt i sitt arbete. Eftersom jag då inte trodde att vi skulle få en snörik vinter till på raken, så skrev jag inget om att de säkerligen skulle lyckas bättre nästa vinter.

Nu är det nästa vinter, och även denna gång har vi välsignats med en hel del snö. Inte så mycket som förra vintern förvisso, men ändå ganska försvarliga mängder.

Har då snöröjarna lärt sig något? Svaret är ett … nja?

En bra idé för att visualisera behovet av utbildning och kompetens. Dessutom så leker man samtidigt med mediet och bryter på så sätt genom bruset. Mycket bra, Garbergs!

Strax före jul så fick jag via Twitter tag på ett uppdrag för SurveyPirate. Inget stort uppdrag, men ett uppdrag icke desto mindre.

SurveyPirate är ett gratis verktyg för att göra webbenkäter och uppdraget var att skriva en text om tjänsten Externa urval. Med Externa urval så ställer du dina frågor till en webbpanel och får på så sätt inte bara svar från dina egna kunder och besökare.

Ett av målen med texten var att den skulle hamna högt på Google vid sökning på “representativt urval”. Och i skrivande stund hamnar den på andraplats, endast slagen av Nationalencyklopedin. Vilket man väl får vara ganska nöjd med, även om förklaringen till rankingen inte enbart ligger i texten.

Läs texten hos SurveyPirate!

Häromkvällen såg jag tre trailers för nya program på TV:

• En svensk version av Are You Smarter Than A Fifth Grader i SVT med Lasse Kronér som programledare.
• Sveriges mästerkock – TV4:s version av Masterchef i TV4.
• Restaurant In Our Living Room – originalet(?) till det program som går i Kanal 9 (eller 5, är inte så säker på hur syskonkanalerna idisslar sina program).

Dessa exempel fick mig att reflektera över det här med originalitet och kreativitet i svensk TV. I och för sig ingen ny frågeställning, men ändå.

Vi i Sverige brukar ju (rätteligen eller ej) hävda att vi ligger långt fram inom olika kreativa områden. Svenska musiker och band har ju under lång tid rönt stora framgångar utomlands. Nu senast är det Robyn som lägger USA för sina fötter. Och svenska reklambyråer brukar vinna oproportionerligt många priser i de olika tävlingar som arrangeras runtom i världen.

Men inom TV-världen, där verkar ingen lägga energi på att skapa egna program (eller format som det heter på TV-språk). Jag roade mig med att göra en liten genom gång av de breda underhållningsprogrammen som just nu går på SVT och TV4. Jag hoppade över TV3, Kanal 5 och deras respektive syskonkanaler. I deras tablåer får man nämligen leta med förstoringsglas efter svenskproducerad underhållning. Här är resultatet av min undersökning, som på inget sätt ger sken av att vara vetenskaplig:

Svenska originalidéer

SVT:

• På Spåret
• Stjärnorna på slottet

Inköpta format

SVT:

• Minuten (Minute to win it, NBC)
• Vem vet mest? (Fifteen to One, Storbrittanien)
• Antikrundan (Antiques Roadshow, Storbritannien)

TV4:

• Postkodmiljonären (urspr. Vem vill bli miljonär? – Who Wants To Be A Millionaire? – Storbritannien)
• Let’s Dance (Strictly Come Dancing, BBC, finns i många länder under namnet Let’s Dance)
• Fångarna på fortet (Fort Boyard, Frankrike)
• Så mycket bättre (The Netherland Best Singers, Holland)
• Halv åtta hos mig (Come Dine With Me, Storbritannien)
• Sveriges mästerkock (Masterchef, Storbritannien)

Inte mycket originalitet här, eller hur? Det enda positiva är väl att USA inte dominerar på samma sätt som inom inköpta drama- och komediserier. Men bättre än så här kan vi väl, Sverige?

Så mycket bättre på inköpsavdelningarna?

Det verkar inte så. TV3 kan döpa om vissa kvällar till An evening with Gordon Ramsay. Kanal 5/9 heter numera Kanal CSI eller Kanal Criminal Minds hemma hos oss, beroende på vilken kväll man slår på burken. Finns det verkligen inget annat att köpa in?

Jag har dessvärre missat större delen av höstens stora tv-snackis – Så mycket bättre. Jag har sett några delar här och där och, som alla andra, imponerats av framförallt Petters och Septembers tolkningar av de andras låtar. Det senaste avsnittet (4 december) var dock något av en besvikelse, tyckte inte att någon av artisterna tillförde speciellt mycket av sig själva i sina tolkningar av Pluras låtar.

Men på lördagskvällarna finns det ett program till att hålla koll på för den musikintresserade: Elvis Costello med gäster, som SVT nu repriserar. Jag blir förresten inte riktigt klok på hur SVT sänder detta program, för det är definitivt avsnitt som sänds nu som inte visades förra gången. Möjligen hade SVT första gången valt ut de avsnitt med de “säkraste korten” i artistväg. Men det gör att denna gång blir det ännu mer intressant, för nu får man möjlighet att upptäcka för en själv helt nya artister. Som igår med Jenny Lewis och Jakob Dylan.

Elvis Costello är den perfekte värden för programmet. Han är kunnig och lyhörd och hans historia gör att alla gäster har en grundmurad respekt för honom. Utan att för den skull bli överväldigade av den respekten. Han vågar dessutom ta plats utan att det blir för mycket “me myself and I”.

Det enda jag saknar med programmet är att det är för kort. Programmet är inspelat i en konsertlokal med intervjuer blandat med låtar framförda av gästerna och Elvis med husband. Och det är helt uppenbart att det finns material som inte visas. Visst klarar väl den moderna människan av mer än 50 minuter kvalitetsunderhållning?

Nu är det inte så många avsnitt kvar av repriseringen, men jag rekommenderar att du kollar upp de som är kvar, framförallt på nyårsafton då min husgud James Taylor gästar. Finns såklart även på SVT Play, men bara det senaste avsnittet och bara i sju dagar.

Länk:
svt.se – Elvis Costello med gäster

Spotifylänkar:
Jenny Lewis
Jakob Dylan
Elvis Costello

Och så har Petter en spellista på Spotify där han lägger upp de låtar som publiceras. Kolla den!

För att återknyta till mitt tidigare inlägg om “Reklamares inställning till reklam” så är det så att jag faktiskt försöker åtminstone bläddra igenom den oadresserade bunt som ligger i lådan ett par gånger per vecka. Och det mesta är ju ren dynga, men det är ju ändå ganska lätt att slängas slänga skiten. Visst, inte kanonbra för miljön, men jag tar smällen. I studiesyfte.

Men det finns en typ av oadresserad reklam som faktiskt är djävulens påfund. Den som sitter på bilens vindruta efter att man stått parkerad på en offentlig parkeringsplats. Här kliver jag av tåget, jag är trött och hungrig och vill bara åka hem. Då ska jag först plocka ner något jävla reklamblad från rutan som:

a) förmodligen inte intresserar mig det minsta, och

b) jag inte har något bra ställe att slänga!

Tror ni verkligen att jag blir positivt inställd till att handla i er butik då?

Amerikanska medier har ju som bekant en tendens att vara väldigt fylliga. Åtminstone till omfånget räknat, vilket alla som läst en universitetskurs med amerikansk kurslitteratur vet. Och detta gäller även för digitala nyhetsmedia.

Så nu åker Mashable ut ur min RSS-läsare. Jag pallar helt enkelt inte med 50-60 nya meddelanden varje gång jag slår igång läsaren (vilket på grund av arbetsdiciplinära skäl sker max en gång per dygn). Och det är synd, för det finns mycket intressant att läsa där. Men ingen tid.

Det mesta i reklamväg är skit. Sägs det, framförallt inom reklambranschen. Och visst är det så. Det mesta som man hämtar in från brevlådan eller som visas mitt i Idol når ingen högre kreativ nivå.

Och vi som jobbar inom reklambranschen är ju som folk är mest (tro det eller ej), vilket innebär att vi sätter upp lappar på brevlådan som vänligt men bestämt tackar nej till packarna med kulörta men oadresserade reklamblad. Och vi zappar mellan kanalerna eller passar på att gå på toaletten eller kolla mailen när favoritprogrammet för sjuttonde gången avbryts av Andie McDowell, bra-för-magen-yoghurt eller en tysk mormor som sytt en halvtafflig tröja med barnbarnets favoritlag.

Men är det så smart egentligen? Riskerar vi inte att missa en mängd viktig information om hur man säljer produkter? För allt som vi väljer bort är faktiskt inte helt igenom dåligt och dessutom är jag ganska övertygad om att den reklamen gör sitt jobb, som är att sälja produkten. Och den kanske till och med gör det bättre än den senaste viral-kampanjen på youtube som vi skickar runt via mailen och belönar med olika priser?

Och är inte detta beteende ganska unikt för just vår lilla gren på marknadsekonomins träd? Finns det någon produktansvarig för kylskåp som inte har järnkoll på alla konkurrenter — dyra som billiga? Eller någon skivbolagschef som inte lyssnar på det senaste på Mix Megapol?

———

Zappandet förtjänar förresten en egen reflektion. Hur mycket nöje har man egentligen av några minuter lösryckt ur ett program man inte sett från början och som man förmodligen inte kommer se slutet av? Och dessutom måste man ju med jämna mellanrum zappa tillbaka till ursprungskanalen, bara för att säkerställa att man inte missar något? Men lik förbannat så zappar man. Jag också.

Såg följande, fullständigt lysande, tjuvlyssning (hos tjuvlyssnat.se såklart):

Stadsbuss, Helsingborg

Bussen är fullpackad med folk och plötsligt hörs busschaufförens röst i högtalarna.
Busschauffören: Kan ni försöka tränga ihop er lite så att en dam med rullator kan komma på och få en sittplats?
Kvinna ~60 (irriterat): Det finns ingen plats, vi har resväskor här.
Kvinnan med resväskorna får nu syn på damen med rullatorn.
Kvinnan: Oh förlåt Karin!
Hon reser sig genast och börjar samla ihop sina väskor.

Och det är ju precis det som främlingsfientlighet handlar om. Utan att för den skull gå in på vad som är rätt och fel med vår integrationspolitik.